[Följande har sin upprinnelse på Twitter där jag reagerade på ett inlägg om en vardagshändelse ... ]
Säg högt: ”en bild säger mer än tusen ord”. Fundera nu på betydelsen av det som står på nedanstående skylt (Klicka på bilden för att förstora den). Reflektera över det faktum att en ung grabb fick sitta fast i timmar innan en handgreppskunnig granne (ej auktoriserad) kunde släppa ut honom långt in på sena kvällen. Då hade hissjouren ännu inte dykt upp.
Jag erkänner, det är extremt enkelt att driva hem billiga poänger här. Men varför ens sätta sig i situationen där det är möjligt att göra det?
En besiktning är en besiktning, den är väl tänkt att verifiera att saker och ting är gjorda som de ska och att funktionen av det besiktigade är den förväntade.
Ännu mer sorglustigt blir det när jag får fortsättningen på historien, för den slutar inte med den här incidenten.
… ”Senare under helgen fastnade även tre äldre damer som jag då hade lärt mig hur man fick ut, och nu i helgen fick sonen själv släppa ut lika många frustrerade yngre hissåkare på väg till Summer Burst-festivalen. Nu ska den dock fungera…
Enligt uppgift från en av de utskickade hissreparatörerna har man tydligen under en månad satt in dörrar med ett fabriksfel, och återförsäljaren i Sverige har bara sagt till dem att fakturera vidare eventuella utryckningar till dem till saken är löst.
Vansinnigt värre, men kanske så det går till …”
Ska vi vara riktigt, riktigt generösa, kan vi katalogisera incidenten under rubriken ”Lagen om alltings djävlighet” eller ”Verkligheten överträffar dikten”.
Men … om uppgiften om återförsäljarens resonemang stämmer handlar det om andra saker. En återförsäljare som bör rannsaka sin inställning till affärsmässighet och karriärval. Och en bransch som återigen ska ta sig en allvarlig funderare på hur den här typen av ”små” händelser påverkar kundernas upplevelse.
Konsten att maximera förväntningarna. Och dra dem i backen.
19 april, 2011 av Mats Hultgren
(Följande kommer de flesta av er säkert tycka är höjden av i-landsproblem. Men då är jag rädd att ni inte riktigt har förstått hela problemets dignitet.)
Det handlar om uppföljaren till ett spel som egentligen hängde på som en extragrej för ett annat spel men som snabbt fick sin skara entusiaster. Spelet heter Portal, var extremt innovativt och blev kult. Tjusningen i spelet (förutom en något psykotisk überdator Glados som är din vän/fiende/guide genom hela spelet) handlar det om att nyttja din kreativitet och förmåga att ta dig runt utmaningar och problem medelst virtuella portaler. Svårt att förklara, men kika här så förstår du principen.
I går kom då dvd:n från leverantören. Kvällen räddad! Undan med vardagsbestyren, röj på skrivbordet, in med dvd:n, kickar igång installationen. Spänningen, förväntningarna. Ja, ni kan ana!
- Portal 2. Så här ser det ut. På utsidan.
Så vad nu? Spelet startar inte. I stället dyker en dialogruta upp som förklarar att ”Tyvärr, spelet kan inte startas eftersom det inte har lanserats.” F’låt, men jag sitter med dvd:n framför mig. Jag har rånat spargrisen och betalt spelet. Så. Kör igång. Starta. Jag vill. Nu. Direkt. F…n.
Alla mina ansträngningar till ingen nytta. Spelet fanns, men ändå inte. Nu sitter jag här med en dvd som inte går att använda. Och min förväntning förvandlad till frustration. (Ja, jag sade att du skulle tycka att det ångar i-landsproblem över det hela!)
Hela situationen blir lika bisarr som om du köpt en ny kåk, fått inflyttningsdatum, hämtat nycklarna och kört fram flyttlasset till adressen. Väl framme får du förklarat för dig att huset inte är klart än men du kan ju alltid läsa broschyren så länge och kika på ritningen igen. Eh, va? Har det hänt? Sanning?
Nåväl, jag får ge mig till tåls någon dag till. Jag tittar på trailern igen. Jag kan knappt vänta.
PS. Portal har spelvärldens bästa credit track. Du hittar det här nedan. Enbart mina förväntningar till vad som komma skall inom det området är skyhöga.
Tjugo år för en förändring – glöm det!
08 april, 2011 av Mats Hultgren
Igår var det Trenddagen som anordnades av oss på Svensk Byggtjänst, eller rättare sagt ett järngäng tjejer som på kort tid trummat ihop ett suveränt tillfälle att lyssna, lära och prata om trenderna och framtiden i samhällsbyggarbranschen.
Alla var där. Även de som inte var där, var på plats ändå. Via nätet. Ända bortifrån Göteborg. Och Fredrik på Byggvärlden anslöt virtuellt och skickade frågor via nätet. Han var upptagen med att besöka mässa i Malmö och intervjua årets byggchef så vi får väl ha överseende med att han missade årets viktigaste evenemang! 
Petra som är chefen för det hela noterade ”Det är så skönt med Svensk Byggtjänst, när det gäller rycker alla in och hjälper till!”. Det värmer givetvis (och det kan ju ses som lite skryt också). Det blir skarpt läge och då agerar man. Punkt.
Men det satte fingret på en sak som störde mig under gårdagen. Det var den vedertagna ”sanningen” om att det skulle ta 20 år för att få en bestående förändring att få fäste i byggbranschen. 20 år!
Smaka på den. Skulle du acceptera den tiden någonstans, någon gång, i något annat sammanhang? Den enda gången det tar så lång tid att ändra något är för att vi tillåter det ta den tiden. Eller när vi tycker det är så erbarmligt jobbigt att ändra oss så att hittar på alla upptänkliga argument för att låta bli. Eller när vi inte ser att det är värt att ändra något (och att vi tjänar alldeles för bra på att låta saker och ting vara som de alltid har varit).
Vilket av det här är det som hindrar oss i samhällsbyggarbranschen?
Nej, det här är inte rätt väg att gå
04 april, 2011 av Mats Hultgren
Jag hoppas och tror att allt är ett gigantiskt missförstånd. För inte kan det vara så att en individ som driver en blogg där han skriver om sin yrkesvardag (och riskerna med den), blir mindre attraktiv på arbetsmarknaden. Och till och med upplever att han blir ratad av presumtiva arbetsgivare på grund av sitt bloggande.
Jag är säker på att Calle Fridén kan fortsätta att driva sin blogg. Och fortsätta jobba i en bransch som just nu skriker efter kompetent folk. Allt annat vore ett stort underkännande av den.
Det var inte meningen!
04 april, 2011 av Mats Hultgren
Vad nu, vad har jag nu startat? Är det jag som är det sista strået? Läser på Syncs blogg att han har drabbats av existensiella bloggtvivel och undrar över skälen (eller är det kanske själen?) till varför han håller på att ”tjöta” om bättre byggande, bättre boende och en bättre värld.
Tillräckligt många har gett upp redan, det går inte att sluta nu. En av de största industrigrenarna (jo, jag får lov att kalla det så) kan väl för tusan inte bestå av en halv miljon icke nätsurfande, stumma individer? Eller finns det inget att berätta, inget att lära ut? Glöm det sista, det är självklart en retorisk fråga.
Men Sync sätter fingret på något som jag grubblat över länge. Är nätets möjligheter inte rätt för proffsen i Byggsverige att kommunicera, debattera och utvecklas via? Och om det faktiskt visar sig vara rätt: vad är det som saknas för att det hela ska rulla igång?
Ett tydligt svar på tal från Sync om Tillsynsmyndigheten
31 mars, 2010 av Mats Hultgren
Sin vana trogen presenterar Sync ett både pedagogiskt, tydligt och underhållande svar på tal när det gällde min avoga inställning till begreppen ”Tillsynsmyndighet” och ”Beställarkompetens”. I alla fall det första har han hunnit med att avhandla och drar parallellen med Bilbesiktningen.
Gott och väl. En tillsynsmyndighet behövs för att vi privatbilister ska hålla våra kära fyrhjulingar i trim (Bilbesiktningen) och för att hålla oss inom lagens råmärken (Polisen).
Men. Det är väl lite skillnad då våra, den lilla människans, tekniska tillkortakommanden och moraliska skröplighet behöver hållas i herrans tukt och förmaning jämfört med en situation där professionellt yrkesfolk, välutrustade företag och en hel industrigren ska behöva hållas efter på samma sätt. Eller? 
Två ord som får mig att reagera
29 mars, 2010 av Mats Hultgren
Två ord börjar jag bli ordentligt trött på. De tycks användas som någon form av magiskt mantra – ”Tillsynsmyndighet” och ”Beställarkompetens”.
Jag har bara två funderingar om detta:
- Se´n när är det bättre att låta någon annan att ansvara för att upptäcka mina egna tillkortakommanden?
- I vilket läge övergår det att bli kundens ansvar att se till så att den som är satt att utföra ett uppdrag vet vad det går ut på och hur det ska göras?
Barn ägnar sig är något som psykologin kallar ”magiskt tänkande”. Att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. De känner sig skyldiga till händelser som ligger långt utanför deras egna möjliga påverkan. I psykologin är det vedertaget att man som individ slutar med denna form av magiskt tänkande ganska tidigt i åldrarna.
Samtidigt verkar det som om vi i vuxen ålder lägger oss till med en annan form av magiskt tänkande – vi är inte ansvariga för något alls som händer omkring oss. Inte ens när vi själva, tvivels utan, har varit inblandade och delaktiga i händelsen. Då tycks det bättre att förlita sig till någon tillsynsmyndighet eller egenskap som magiskt ska stå som garant för att allting ska lösa sig på rätt sätt. Jag köper inte det. Det måste finnas fler sätt att lösa det här.
Nu. Är. Det. Nog.
26 mars, 2010 av Mats Hultgren
Det här skrev jag egentligen i går. Men när jag var färdig tyckte jag det var idé att låta det vila under natten. Men nu när jag läser det igen känns det fortfarande relevant.
I dag känns det förbannat tungt. Läser på torsdagen att ytterligare en människa fått sätta livet till på sin arbetsplats, en dag som troligen tedde sig precis såsom alla andra. Fram tills det ögonblick då det ofattbara hände. Sekunden efter – ingenting är som tidigare. Inte för någon inblandad.
I onsdags granskades ytterligare en i raden av fuskbyggare på tv. Och tyvärr, mönstret känns redan igen. Och det är inte bra för någon. Den stora vågen, reaktionen, indignationen och frustrationen känns redan som om den har passerat. Hur ser vi till att inte Fuskbyggarna parkeras strax till vänster om Paradise Hotel och Let´s Dance på den stora övergivna lagringsplatsen över ”Tv-serier Vi Nästan Minns Och Blev Upprörda Över”?
Torsdag kväll. Läser om en redaktör som förestår en webbplats där människor som bygger hus möts och utbyter erfarenheter. Ärligt uppsåt, positiva krafter. Nu har hon sett sig tvungen att ta bort inlägg i webbplatsens forum om ett byggföretag som inte skött sig. Varför? Jo, efter diverse hot i den virtuella världen, langades en sten in genom fönstret i vardagsrummet till redaktörens hem. Nu tycker hon att det räcker. Hon vill inte riskera att hennes familj råkar illa ut.
Jag tycker ärligt talat att det inte är relevant att vare sig orera och raljera över mässor, ministrar, image eller syndabockar en dag som denna. Det kan vi göra se´n. (Ni skarpsinta, vasstungade bloggare inom byggeriet får ursäkta undertecknads uppgivenhet.) Jag blir förbannad, less, tom. Det känns inte värt att göra något, utom att stanna upp, tänka efter och vara extremt ödmjuk.
Och nu. Vad kan vi göra som individer? Vi som är aktiva i den här branschen, som utsatta för den här branschens avarter, som bevakare av den här branschen? För – ärligt talat – jag vill inte spendera en sekund mer än nödvändigt i en bransch där det här förekommer. Hur gör vi något åt det?
Problemlösning på alltför hög nivå
13 maj, 2009 av Mats Hultgren
Hur många gånger har du hittat en – i eget tycke briljant lösning – på ett problem som i efterhand enbart skapar ett annat? Jag är skyldig till flera sådana vurpor. Och det är skönt att man inte är ensam.
Det ska genomföras ett test i en av Stockholms tunnelbanestationer. Det är problem med anlagda (förutsätter jag) bränder i papperskorgarna. Den värsta effekten av en sådan brand kan givetvis bli oerhörd, med fara både för liv och egendom. Ett allvarligt problem. Åtgärden för att komma till rätta med problemet: man tar bort alla papperskorgar!
Jag är förvisso inte insatt i hela problematiken (vilket bara belyser vikten av tydlighet i att beskriva effekterna och syftet med en åtgärd, oavsett situation), men …
… borde det inte finnas en mängd alternativa lösningar att testa? Som exempelvis:
- nyttja kameraövervakningen bättre
- gör papperskorgarna låsbara så att de kan ”stängas” under de timmar då det är minst folk i rörelse (och då jag också antar att de flesta bränder inträffar)
- var innovativa och förse papperskorgarna med sprinklersystem
- uppmuntra människor till att hålla lite extra koll på vad som händer i och omkring dessa skräpcontainrar
Säkerligen finns det en uppsjö med innovativa lösningar på detta problem annat än att ta bort dessa ”pyroman-redskap” i förklädnad. För kommer det inte att fara omkring mer brännbart material vind för våg i tunnelbanestationen, så risken för brand blir större? Är det verkligen optimalt att ta bort chansen för tusentals passagerare att slänga sina äppelskruttar, bananskal, tomburkar och papper för att en enskild störhjärna får en kick av att sätta fyr på en papperskorg?
Eller är alla alternativ uttömda? Hur har man landat i att det här är rätt lösning? Många frågor, inga tydliga svar. Jag är en alltför enkel själ med begränsad hjärna för att greppa logiken på den här nivån. Och så får jag syrebrist.
Byggbranschen – en bransch som rymmer tusen
05 maj, 2009 av Mats Hultgren
Veckans Affärer har bjudit in Krusbeth Kristensson, vd för byggkonsultföretaget C&M Projekt AB, som gästbloggare. Med den stuns som hon inleder med, ser jag personligen fram emot att följa hennes reflektioner den närmaste tiden. Jag hoppas kunna återkomma i ämnet framöver …
För det jag snabbt tänkte beröra är min fundering efter en en av kommentarerna som dök upp i Krusbeths första blogginlägg. Det kom från signaturen Demokrativän som inte är någon vän av dem som verkar inom det han/hon kallar ”byggbranschen”, exempelvis:
Tråkigast med byggbranschen är att konkurrensen inte fungerar. Det är helt enkelt en skyddad verkstad. Ingen egentlig utländsk konkurrens, facket och byggarna vill det samma, höga priser och höga löner och statsmakterna tycker det är ok eftersom bygg skapar många jobb i leden bakom …
Demokrativän
Bloggaren Sync gör ett gott försök att försöka förklara och nyansera byggbranschens vem, vad och varför i samma kommentarstråd:
Det finns snickare och murare, en och annan konsult och många långsiktiga seriösa fastighetsägare som inte känner igen sig i det du beskriver. Du kan inte mena att vi är bovar allihop? Gör du det så tar i alla fall jag illa vid mig.
Sync
Jag må vara en novis i byggbranschsammanhang men jag tycker det är extremt olyckligt om det skulle råda en så onyanserad bild över det som är ”byggbranschen”. Det görs seriösa försök och åtskilliga miljoner investeras i att industrialisera och effektivisera produktionsprocesserna inom byggandet, och man sliter för åstadkomma ett ”disciplinöverskridande” (wow, fint ord) tänk.
Det är lååång väg kvar och den inbegriper massor av tid och kunniga aktörer, delbranscher, roller, funktioner, organisationer, myndigheter, kontrollinstanser med mera. Det är resultatet av det arbetet som jag väljer att se som Byggbranschen. Inget annat.
Med det sagt så är jag också medveten om att det finns fel, brister, historia, motsättningar och mänskliga drag (inklusive de sju dödssynderna) i bagaget. Men det får inte ange tonen eller utgöra normen.
Följ mig på Twitter
Klicka på knappen och häng på mig på Twitter! Man vet aldrig vad som kan dyka upp ...