Vem byggs det för, sa du?
14 mars, 2009 av Mats Hultgren
Apropå erfarenhetsåterföring och att lära sig av tidigare erfarenheter …
En grupp från arbetsplatsen var på ett högintressant studiebesök nyligen. Det var ett av de större byggprojekten i Stockholms innerstad som förevisades. Nya lösningar visades upp, erfarenheter under processen gicks igenom med mera. På alla sätt och vis en bra, genomtänkt och intressant genomgång rapporterades det från säker källa.
När jag fick det här återberättat för mig så var inte tekniken eller processerna som fick mig att reflektera. Det var en kommentar som projektets platschef enligt uppgift fällde. Hon noterade att det var märkligt att det återigen hade gjorts en missbedömning på vilken typ av människor det var som skulle flytta in i området.
Utifrån hennes reflektion sluter jag mig till att det inte var första gången det hände. Och utifrån min egen lilla erfarenhet verkar det vara en del av en trend som sätter sina avtryck både där och på andra ställen.
Vilken var missbedömningen? Jo, man planerade att det skulle vara ”äldre” stadgade par som skulle ge upp sina villor i närförorten och flytta till den spännande, pulserande innerstaden med all dess närhet till kultur, shopping och infrastruktur.
Man fick till överraskande(?) stora delar unga, nybildade familjer med eller utan småbarn som sett sin möjlighet att skapa sig sin första gemensamma bopålar. I innerstan, den stora drömmen. Dyrt, det må så vara men allt är relativt.
Jag skulle helt ovetenskapligt vilja påstå att det finns en uppenbar tröghet i att ge upp sin (nästan) avbetalda villa/lägenhet där husets alla egenheter och skavanker är en del av kåkens personlighet, där grannarna är goda vänner (eller man i alla fall vet var man har), där man vet vad de relativt låga omkostnader går till. Och man vet mot vilken vägg de första snödropparna och krokusen kommer att sticka upp sina vårkänsliga tentakler. Det är känt, det är bekant, det är tryggt.
Ställ det mot en nybildad ung familj eller en familj ”in spe”. Här finns inget mentalt bagage, det finns däremot en längtan till en trygghet, till en gemenskap.
Vilken är den mest lättrörliga gruppen? Vilka är mest benägna att satsa på något nytt, på framtiden? För mig är svaret givet och jag förutsätter att alla inblandade experter garvar rått åt min grunda och förenklade analys och ropar ”Självklarheter!”
Men. Min nyfikna fråga är hur behoven skiljer sig åt i de två grupperna? Av infrastruktur, nivå och typ av service? Och om det görs en missbedömning av vem som är den typiske invånaren i området , finns det fortfarande utrymme att justera eller ta höjd för de egentliga, nya behoven?
Hur gör vi? Hur lär vi oss av de tidigare erfarenheterna?
PS. Helt apropå. Här är en länk till Claes Janssens översikt av hans ”fyrarummare” i förändringsprocessen. Alla stadier passeras i en förändringsprocess. Vem befinner sig var när man fattar beslut om att flytta? Hur starka är drivkrafterna att ta sig igenom alla stadierna? Hur benägen är man att starta processen igen om man vet vad som väntar?
3 kommentarer till “Vem byggs det för, sa du?”
Lämna en kommentar
Följ mig på Twitter
Klicka på knappen och häng på mig på Twitter! Man vet aldrig vad som kan dyka upp ...
[...] köpa. Därmed kan man ju inte utestänga alla andra, men en bra gissning krävs det i alla fall. Bygglobloggarn skrev om detta för ett par dar [...]
Japp
Aha, min hemmaplan. Man kan säga att jag sitter mitt emellan två världar. Å ena sidan beställarens avtal och förhållande till entreprenören, å andra sidan projektets relation till kunden som köper.
I första fallet är det en normal entreprenadjuridisk match som slutar med slutbesiktning och en del åtgärder. Helt enligt boken.
I det andra fallet är det människor som gör sitt livs investering, en nystart med ibland enorma förväntningar och inte sällan på marginalen av vad man har råd med.
Det är ett jätteproblem när försäljningsmaterialet från mäklarna inte är detsamma som entreprenadhandlingarna.
Projektägaren måste göra läxan innan projektets startas. Man måste ta reda på vem som kan tänkas köpa. Därmed kan man ju inte utestänga alla andra, men en bra gissning krävs det i alla fall.
Alla som jobbar på byggprojekt måste ha inställningen att kunden (som flyttar in) skall bli nöjd. Slutbesiktning av entreprenaden är bara ett internt delmål. Det ögonblick när kunden får nyckeln, låser upp sin dörr och kliver in i bostaden är vår leverans. Det skall vara rent, färdigt och klockan på mikron skall gå rätt! Jag försöker att banka in detta i huvudet på dem vi jobbar med.
oj, det många ord., nästan som Blasket
. Mer kortfattat – beställaren får sina stålar när en nöjd kund betalar, då kan han dela ut till oss andra. Väldigt enkelt.
Mycket bra inlägg! Hur skall vi kunna bedömma kundvärdet om vi inte ens vet VILKA våra kunder är?
Planeringsprocessen grundar sig kanske på ett stereotypt seende och ett verklighetsavskärmat ”grupptänk”?? Kanske investeringsbesluten likaså?
[...] Kanske tänkte regeringens utredare ändå på “allt” detta och svaren på mina frågor står i BKN-rapporten? Någon som LÄST den (PDF)? Denna förändrar hur som helst inte VÅR EGEN syn i byggbranschen… synen på VARFÖR vi finns till… [...]
[...] Nya byggföretag med ägare som tänker långsiktigt, med investerare som är stabila och kunder som är nöjda? Moderna arbetsgivare och medvetna anställda – alla med GEMENSAMMA mål? Och parter [...]