I vårt hörn av nätet – en del av byggbloggarna

Apropå erfarenhetsåterföring och att lära sig av tidigare erfarenheter …

En grupp från arbetsplatsen var på ett högintressant studiebesök nyligen. Det var ett av de större byggprojekten i Stockholms innerstad som förevisades. Nya lösningar visades upp, erfarenheter under processen gicks igenom med mera. På alla sätt och vis en bra, genomtänkt och intressant genomgång rapporterades det från säker källa.

När jag fick det här återberättat för mig så var inte tekniken eller processerna som fick mig att reflektera. Det var en kommentar som projektets platschef enligt uppgift fällde. Hon noterade att det var märkligt att det återigen hade gjorts en missbedömning på vilken typ av människor det var som skulle flytta in i området. 

Utifrån hennes reflektion sluter jag mig till att det inte var första gången det hände. Och utifrån min egen lilla erfarenhet verkar det vara en del av en trend som sätter sina avtryck både där och på andra ställen. 

Vilken var missbedömningen? Jo, man planerade att det skulle vara ”äldre” stadgade par som skulle ge upp sina villor i närförorten och flytta till den spännande, pulserande innerstaden med all dess närhet till kultur, shopping och infrastruktur.
Man fick till överraskande(?) stora delar unga, nybildade familjer med eller utan småbarn som sett sin möjlighet att skapa sig sin första gemensamma bopålar. I innerstan, den stora drömmen. Dyrt, det må så vara men allt är relativt.

Jag skulle helt ovetenskapligt vilja påstå att det finns en uppenbar tröghet i att ge upp sin (nästan) avbetalda villa/lägenhet där husets alla egenheter och skavanker är en del av kåkens personlighet, där grannarna är goda vänner (eller man i alla fall vet var man har),  där man vet vad de relativt låga omkostnader går till. Och man vet mot vilken vägg de första snödropparna och krokusen kommer att sticka upp sina vårkänsliga tentakler. Det är känt, det är bekant, det är tryggt. 

Ställ det mot en nybildad ung familj eller en familj ”in spe”. Här finns inget mentalt bagage, det finns däremot en längtan till en trygghet, till en gemenskap. 

Vilken är den mest lättrörliga gruppen? Vilka är mest benägna att satsa på något nytt, på framtiden? För mig är svaret givet och jag förutsätter att alla inblandade experter garvar rått åt min grunda och förenklade analys och ropar ”Självklarheter!” 

Men. Min nyfikna fråga är hur behoven skiljer sig åt i de två grupperna? Av infrastruktur, nivå och typ av service? Och om det görs en missbedömning av vem som är den typiske invånaren i området , finns det fortfarande utrymme att justera eller ta höjd för de egentliga, nya behoven?

Hur gör vi? Hur lär vi oss av de tidigare erfarenheterna?

PS. Helt apropå. Här är en länk till Claes Janssens översikt av hans ”fyrarummare” i förändringsprocessen. Alla stadier passeras i en förändringsprocess. Vem befinner sig var när man fattar beslut om att flytta? Hur starka är drivkrafterna att ta sig igenom alla stadierna? Hur benägen är man att starta processen igen om man vet vad som väntar?

Postat i Byggloblandning, Nag | 3 kommentarer »