I helgen var det den traditionella Finnkampen. Det är en landskamp i friidrott mellan Sverige och Finland. Det är alltid mycket kamp och stort publikintresse på dessa tävlingar. Jag har många minnen med kamp, trängningar och diskningar. Och svenskarna har aldrig varit den felande parten – för så är det.

Jag har följt de flesta tävlingarna på TV och även suttit på publikplats, både här i Stockholm och Göteborg. Det är alltid lika spännande och trevligt. Men jag har aldrig haft en bekant som deltagit i tävlingarna förrän detta år. Det är 19 åriga Victoria Dronsfield från Karlstad som blev trea i sin seniordebut och hoppade 1,77 i höjd – inte illa, även om hon inte persade.

De allra flesta ungdomar som kommer fram och når framgångar har engagerade föräldrar bakom sig. Och det gäller även Victoria. Det betydde att under många år har familjen Dronsfields semestrar och helger varit planerade efter hennes tävlingar och träningar. Det innebar att lillebror, Daniel tror jag han heter, alltid snällt fick följa med föräldrarna runt om i Sverige enligt Victorias schema.

Men en dag fick han nog. Mamman fokuserade som vanligt på Victoria samtidigt som hon höll ett öga på Daniel. Men så försvann Daniel och efter en stund återkommer han. Han går då runt på innerplan med uppsträckta händer och bär en egentillverkad skylt med texten: Stöd FROFF. Men ”Daniel vad betyder det här”, frågade hon.

Stöd Friidrottens offer, svarade han sanningsenligt.

Det var sista gången han behövde följa med på Victorias tävlingar.

Det bästa var att det var mamman som själv berättade detta. Och jag är övertygad om att en kille som tar ett sådant initiativ vid 10 års ålder har framtiden för sig – och inte som ett offer.

Men jag ser inte mycket av ”våra frågor” på affischerna. Det är mer vård, skola och omsorg. Här har vi en utmaning.

För utan oss i bygg- och fastighetsbranschen skulle det inte kunna byggas några skolor eller sjukhus. Och de skulle ej heller kunna underhållas. Här tror jag att det finns en potential för oss att förklara för politiker och därigenom även väljarna att en stark samhällsbyggnadssektor är en förutsättning för fortsatt bra samhällsutveckling.

Tänk er att i nästa val se affischer med texten: Rösta på oss så ska vi se till att byggherrekompetensen blir bäst i världen eller Rösta på oss så kommer Sverige bli världens ledande BIM-nation. Eller varför inte Utan en stark samhällsbyggnadssektor kan vi inte utveckla en bra vård, skola eller omsorg – Rösta på oss. Och alla affischerna ska vara snyggt och prydligt uppsatta .

Den här sommaren började jag med Tre Sekunder av de prisade författarna Roslund & Hellström. En kriminalroman på knappt 600 sidor. Och på sista insidan beskrivs författarna att de genom sina kriminalromaner vill underhålla men också skildra ett samhälle, ge kunskap om en verklighet de flesta inte känner till.

Det är en beskrivning jag ställer upp på i många stycken. Det är detaljerade beskrivningar om olika vapentyper, hur man smugglar in narkotika på slutna anstalter. Och det är initierade skildringar om hur samhället fungerar, eller inte fungerar. Och allt känns mycket trovärdigt.

Men det finns delar i boken jag behärskar bättre än vapentyper och narkotikasmuggling och det är byggmaterial.

De beskriver att det i fängelsets isoleringsavdelning bara fanns cementtoaletter. Då reagerar jag med ryggmärgen, cement är ett pulver som till konsistensen kan jämföras mjöl, men när det blandas med bergmaterial och vatten uppstår det en kemisk reaktion som gör att betong bildas. Betong tror jag kan vara ett mycket lämpligt material att ha till toaletter på isoleringsceller – mycket bättre än toaletter av ”mjöl”. Likadant skriver man om cementpelare.

Betonghäckar

Trots detta faktafel kan jag rekommendera boken, den är spännande och läsvärd.

Jag funderade först på om jag skulle kontakta författarna eller förlaget och vänligt påpeka denna felaktighet som smugit sig in bland alla noggrannt kontrollerade fakta. Men jag erinrade mig då att en av mina goda vänner Fredrik Winberg på Cementa tidigare gjort det utan resultat. Det var efter att han läst en av Jan Guillous böcker om Carl Hamilton noterat samma felaktighet där författaren inte kan skilja på cement och betong. Han hade då, med mycket superlativer om den detaljrikedom och korrekthet som präglar Jans böcker, påpekat denna mindre felaktighet och samtidigt skickat med en T-shirt med den fyndiga texten betong är ballast med cement. Han fick dock inget svar och i följande Hamilton-böcker återkommer samma faktafel .

Jag väljer därför att synliggöra mina observationer i krönikeform.

Hur kan det komma sig att så initierade författare inte lyckas ha rätt fakta när det gäller fundamentet i det svenska samhället, armerad betong eller som Cementa skriver på sin hemsida:

”Betong är vår tids mest använda och mångsidiga byggnadsmaterial, och som betongens sammanhållande kraft har cement en nyckelroll i byggandet av ett hållbart samhälle. Betong används till alla typer av byggnadsverk; bostäder, tunnlar, broar, dammar och vägar, och gör vårt samhälle effektivt, funktionellt och bekvämt.”

Och vi verkar i en betydande sektor. Sveriges Byggindustrier beskriver sektorns storlek bra på sin hemsida:

”Byggnäringen sysselsätter mellan 450 000 och 500 000 personer eller ca 10 procent av det totala antalet sysselsatta i Sverige. I sektorn ingår företag verksamma inom förvaltning, projektutveckling, arkitektur, teknisk konsultation, byggande, installation och materialtillverkning. År 2008 uppgick bygginvesteringarna i Sverige till 250 miljarder kronor, vilket motsvarade 8 procent av BNP. ”

Jag vill påstå att de flesta av oss som verkar i denna del av samhällsbyggandet vet skillnaden mellan cement och betong. Hur kan de då komma sig att vi inte lyckas nå ut till de personer som ska skildra vårt samhälle med fakta om fundamentet som hela samhället vilar på?

På parkeringsplatsen vimlade det av skidåkare i alla åldrar, det ser lite roligt ut när folk kommer ut ur anläggningen i solskenet med kortbyxor och skidpjäxor. Därinne går det dock inte att åka i kortbyxor. Temperatur är hela tiden mellan 0 och -3 grader, och det är riktigt kallt, så mössa och handskar behövs.

Det enda egna plagget som behövs är kalsonger, resten finns att hyra – och all utrustning är i toppskick.

Det var bara att spänna på sig skidorna som är perfekt vallade och ge sig ut i de väl preparerade spåren.

Vi kommer in i ett riktigt vinterlandskap. Nästan, betongväggar ersatte skogen och så var det elbelysning. Men det var fantastisk snö och mycket fina spår.

Det är en omväxlande skidåkning eftersom skidtunneln följer omgivningens naturliga terräng. Den 1.3 km långa slingan har en höjdskillnad på tolv meter mellan lägsta och högsta punkt. Stigningen under ett varv är tjugofem meter. Det var möjligt att åka både klassisk och fri stil och för ett hyrtillägg kan man byta till skejtskidor efter halva tiden. Det räckte dock med klassiska skidor för mig.

Banan är åtta meter bred och man kan välja i vilken riktning man vill åka. I och med att man kan åka i skidtunnelns båda riktningar blir det totalt 2.6 km varierad åkning. Det var trevligt att skifta åkriktning för åkningen blev mer varierad då.

För elitåkare måste det här vara den perfekta anläggningen. Sträckan 1,3 km motsvarar distansen sprintåkarna har i sina lopp och det stämmer också väl överens med förutsättningarna för skidskyttar. Det finns nämligen en skjutbana vid varvningen där de som är intresserade att träna även på det. Ole-Einar Björndalen är ofta där och tränar

Och vad gjorde då jag där? Faktum är att det fungerar lika bra att vara motionär. Och jag var inte ensam motionär, vi var ganska många. Det är inga problem att passera i den breda tunneln. Rättare sagt, det såg inte ut att vara några problem för de som passerade. Jag kan intyga att det inte var några problem att bli passerad. Och i nedförsbackarna gick det fort, en gång gick det alltför fort.

Personalen berättade att det tidigare under juli månad hade varit en grupp med 31 åkare och 8 ledare från Ryssland som varit där på träningsläger under tre veckor, och de var riktigt nöjda. Den dagen vi var där och åkte så var den trefaldige Vasaloppssegraren Daniel Tynell där och åkte. Jag utmanade dock aldrig honom.

Det var också sex norrmän som körde varv efter varv samtidigt som oss. Den som imponerade mest var en frisk gutt som skejtade utan stavar hela tiden. Det var imponerande.

Tunneln är tillverkad av prefabricerade betongelement som isolerats. En intressant notering är att under montaget kantstöttes några av elementen. Nya tillverkades och de kantstötta elementen användes därefter som gångbroar över vattendragen vid den närliggande golfbanan. De är påhittiga i Torsby. De har inte bara Svennis och Rallybrudar.

Det finns många trevliga sommaraktiviteter i Sverige. Jag tycker att den här aktiviteten tillhör de mer spektakulära.

Det kan vara en hylla som behöver sättas upp, eller en tavla som behöver flyttas eller varför inte köpa en ny byrå som behövs för att få mer ordning på alla kläder och prylar.

Och visst ser tapeterna lite slitna och omoderna ut.

Då kan det gå fort. Iväg till butikerna och införskaffa det som saknas. Och sedan sitter man där på knä med skruvdragaren i full fart. Och på en halv dag har man fixat det som inte blivit gjort på ett år.

Och likadant kan det vara när man börjar semestern. Det är verandabygge och det kan vara ommålning eller varför inte en bastu.

Oftast är det vi karlar som då får utlopp för våra skaparinstinkter och glömmer bort att vi har en familj också. Som alltid i en relation gäller det att ha samma inställning och ambitionsnivå.

Ska man lägga fyra veckor på att byta några trasiga fönster eller ska man låta några duktiga snickare, som kan sin AMA, låta byta dessa på ett par dagar. Själv kan man i stället läsa en god bok, ta promenader eller ligga vid stranden.

Det är förstås en fråga om ekonomi och intresse, men det viktiga är att man i sin relation har förståelse för de olika behoven och gemensamt sätter ambitionsnivån.

För visst ger det en tillfredsställelse att gemensamt beslutat och genomfört ett litet projekt.

Och det projektet kan vara att läsa de där böckerna som legat framme ett halvt år.

Jag vill därför rekommendera ett besök innan man stänger. Det är en härlig blandning av kreativa installationer till traditionell konst som man inte ser på andra museer. Och konstnärerna är allt från konststuderande, varav några knappast kommer att kunna försörja sig på sin konst till mycket etablerade konstnärer.

Vid ett av besöken i somras hade vi  tre kvinnor från Göteborg framför oss när vi vandrade igenom de 16 paviljongerna ute i den prunkande omgivningen. Och det var mycket skratt hela tiden. En av dem sa att ”jag hade med mig min 80-åriga mor tidigare i somras, hon förstod heller ingenting”. Hon syftade då på de vattenfyllda plasthinkarna och flyttlådan som lät som om någon var instängd och ville komma ut. För när det gäller till exempel glasskogen av Inga-Lena Klenell som efter stängningen ska flytta till ett museum i New York eller Lars Lerins eget lilla rum med akvareller påstår jag att såväl 6-åriga barnbarn som 80-åriga mycket väl förstår och imponeras.

Det finns flera som behöver tänka nytt – och då är ett besök på Alma Löv nyttigt. Själv insåg jag Alma Lövs storhet för 10 år sedan vid ett besök på Moderna Museet i Nice där de hade ett flertal installationer. Det är ett mycket välrenommerat museum och när jag vandrade runt och tittade på deras installationer insåg jag att Alma Löv i många avseenden är väl så häftigt. 

Tänk på glädjen att cykla runt, runt i ett litet hus och genom den cyklandet slår tomflaskor i taket mot varandra så att en ”melodi” uppstår.. Eller varför inte gå in i en container, följa instruktionen att trycka på en strömbrytare och bli glatt överraskad.

Även om inte alla tycker att allt är vackert, så är det ingen som går därifrån oberörd. Och många går därifrån med ett leende på läpparna.

Så om du har tid över före sen 22 augusti, gör ett besök.

På parkeringsplatsen, som är ett nyslaget gärde, behövs inget alkoholtillstånd, därför stannar många kvar där för att diskutera antal hästkrafter, plogbredd och andra väsentligheter. Det är mycket John Deere och Volvo, alla traktorer är nytvättade och putsade och skrindorna är lövade och bekvämt inredda med höbalar. Där sitter 15 – 20 personer i varje skrinda och har det riktigt trevligt. Men när det gäller bilarna är det gamla Amerikanare med eller utan cabriolet som gäller, raggarbilar i folkmun. I år kom även en förlängd limousine och gled in på parkeringsplatsen tätt följd av en sportbil. Och många stanar kvar på parkeringsplatsen.

Inne på danslogen och -banan är det alla sorters dans. Allt från de mest perfekta buggparen som visar upp sina konster till oss mer dödliga som lägger mer fokus på att släppa loss än dansuppvisning. Musiken är blandad, Shanes, ABBA, svensktopp, mm. Och så är det hamburgare, chokladhjul, kaffe och bulle för 30 kronor. Mitt i folkhavet går Lars Lerin och fotograferar allt och alla.

Men man behöver inte vara bonde för att komma dit. Vi kommer från alla håll: traktens befolkning, Karlstadsbor, 08:or, Götebôrgera m.fl. och vi är många generationer.  

Visst är Sverige fantastiskt en lördagkväll i juli.

Från arrangörshåll försöker man tvätta bort stämpeln på att detta skulle vara enbart en politikervecka och trycker då hårt på att det ska heta Almedalsveckan – inget annat.

Men ett valår som detta blir det självklart mycket fokus på partipolitik. Varje riksdagsparti har en egen dag och de övriga partierna gör samtidigt en massa utspel för att få fokus på sina frågor. Det var dock mängder av andra evenemang. Allt från ”Kan god djuromsorg vara en konkurrensfördel” till ”Alternativa modeller för ökad effektivitet i infrastrukturprojekt”.

Jag deltog själv i den senare debatten och mitt mantra var skiftgång. Det finns ingen annan bransch där man klarar av att räkna hem miljoninvesteringar i maskiner om man inte går skiftgång, men av någon anledning gäller inte detta grävmaskiner, lastbilar eller stenkrossar.

Det måste gå att effektivisera infrastrukturprojekt genom att utnyttja fler av dygnets timmar för dessa tunga investeringar.

Jag har haft förmånen att även besöka Tällberg ett antal tillfällen och kan nu jämföra dessa två evenemang som har både likheter och olikheter. Till likheterna hör att de äger rum under en intensiv sommarvecka på en vacker plats oftast med bra väder. På båda platserna samlas mycket folk för att umgås och förkovra sig. I Almedalen är det Sverige som är i fokus medan hela världen är spelplanen för Tällberg. Och i Tällberg skulle ingen komma på tanken att sätta på sadelskydd med sin egen logtype på någon annans cykelsadel. Båda evenemangen är dock bra och behövs.

Hur var det med bordellen då? Jo det är Länsstyrelsen i Stockholms län som gett Järfälla tjejjour två miljoner kronor för att ”motverka efterfrågan av sexuella tjänster samt öka kunskapen om människohandel för sexuell exploatering”. Man hade använt pengarna till att bygga upp en bordell på Hamngatan där det även delades ut broschyrmaterial. Jag gick dock aldrig in.

Det intressanta med den frågan är inte möjligheten att öka golfspelandet, utan att det i verkstadsindustrin är det helt naturligt att arbeta i skift. Alla, både anställda, fackföreningar och arbetsgivare, är medvetna om det yttre tryck som finns på ständiga effektiviseringar. Och då är skiftgång en högst naturlig del av arbetet. I synnerhet när det handlar om maskinintensiv verksamhet.

Jag kommer väl ihåg genomgångarna av alla investeringsönskemål. Det var granskningar av affärsnytta, miljö, ergonomi och andra faktorer. Gemensamt för alla dessa investeringar var att de alla byggde på skiftgång, alltid minst två-skift. Och det tänket gällde allt från inköp av minsta handverktyg för någon tusenlapp till investering i nätsvetsar för miljontals kronor. Alla var medvetna om att ett bättre utnyttjande av maskinerna gav en effektivare produktion.

Inom allt infrastrukturbyggande är det mycket maskinintensivt. Vi använder grävmaskiner, pålkranar, lastbilar, stenkrossar, asfaltverk mm som alla kostar miljontals kronor i investering. Trots det är alla timkostnader för dessa maskiner baserade på 40 timmars arbetsvecka.

Detta vet alla och det finns mycket forskning som visat på möjligheter till ökad produktivitet genom ett ökat utnyttjande av maskinparken. Men av någon anledning får inte dessa forskningsresultat tillräckligt genomslag i debatten.

Varför ska det vara så svårt för oss i den här branschen att inse det man i andra branscher sedan lång tid ser som helt naturligt?

Jag har flera goda vänner som arbetar i produktionen med komplicerade infrastrukturprojekt. Och när jag frågar dem om vilken åtgärd som ger den största effektivitetsförbättringen så svarar de genast skiftgång. De positiva faktorerna med bättre logistik, bättre utnyttjande av maskiner, etablering mm överstiger de negativa med skifttillägg och liknande. Och framför allt så har de själva drivit projekt både traditionellt och med skiftgång. Och då kunnat se på sista raden att det blir effektivare med skiftgång. Trots det ”verkar det sitta i väggarna” att skiftgång ej är aktuellt vid nästa projekt de ska driva.

Idag används skiftgång endast i samband med glidformsgjutningar, tunnelborrningar eller när det är forceringar. Visst finns det invändningar och randvillkor runt skiftgång som kan diskuteras, men om vi menar allvar med att öka produktiviteten så måste skiftgång komma på agendan.

Jag vet att vi i byggbranschen kan kalkylera lika bra som de i verkstadsindustrin.

Under förrätten berättar Lena att hon både har både hunnit gifta sig och skilja sig och träffat en ny karl på jobbet, den förre var alltför lat för hennes tempo. Mats berättade att han träffat en härlig kvinna som han gift sig med och de har nyligen fått sin förstfödda. Det märks för han och är hålögd efter vakande koliknätter. Leif, han har inte haft tid att hitta någon partner utan det är jobbet och alla möjliga motionsaktiviteter som upptar hans tid. Just nu är han i full färd med alla förberedelser för att genomföra en Ironman – det riktiga Triathlon. Bosse lägger all sin lediga tid på familjen som består av fru och ett barn samt det nyinköpta radhuset. Och jag är fortsatt gift min fru och dotter som vi fick redan under studietiden. Det betyder att all ledig tid går åt till läxläsning och barnaktiviteter.

Vi är alla i en fas där studenttiden känns långt borta. Vi är inne i arbetslivet, vi känner oss trygga i att ha arbete. Och vi har fått tid att börja reflektera över livet i allmänhet. Alla har vi tagit intryck av klimatdebatt, oljespill, ”the small people” och annat som fladdrar förbi på nyheterna. Och vi funderar på våra barns framtid.

Men det mest intressanta är att vi alla flyttat på oss och börjat arbeta hos fem olika byggherrar runt om i landet som bygger och förvaltar flerfamiljsbostäder i egen regi.

Det är Mats som under varmrätten börjar berätta hur han har det på sin arbetsplats. Det blir så intressant att vi får skynda på med varmrätten och vinflaskorna byts ut efterhand.

Mats har en riktig räknenisse till VD som när han fyllde 40 år fick många frågor om han upplevde någon 40-års kris, men det gjorde han inte. Däremot började han fundera på begreppet 40-års kris och applicerade tänket på fastigheterna företaget byggde och förvaltade. Han blev så uppslukad av problemställningen att han omgående satte sig med sina excelark, och till skillnad mot tidigare så antog han ett 40-års perspektiv. Bland personalen gick snacket att han som alla andra räknenissar bara kunde räkna ett kvartal framåt i tiden. Och det snacket kände VD:n naturligtvis till.

Vid nästa styrelsemöte presenterade han därför ett nytt sätt att kalkylera och beräkna för styrelsen. Det blev självklart frågor varför man inte skulle fortsätta välja lägsta tänkbara pris i upphandlingsskedet, för så hade man alltid gjort. Men VD:n hade svar på allt kompletterat med pedagogiska kalkyler och grafer som klart visade att totalkostnaden blev klart lägre, hyresgästerna nöjdare och företaget skulle bli en mer attraktiv arbetsplats om man antog ett 40-års perspektiv innan något investeringsbeslut togs. Styrelsen tog efter långa och konstruktiva diskussioner det historiska beslutet att i alla frågor utgå från ett 40-års perspektiv för alla fastigheter. Och VD:n inrättade en instans som kallades 40-årskrisen. Alla ärenden måste passera den instansen innan något beslut togs. Och det gällde såväl investerings- som driftsbudgetar.

Mats började på det företaget i samma veva och han berättade att det var en stor omställning för alla. ”Det ska vara en räknenisse som kan komma på något så dumt” sa en av de äldre i gården. Bland de yngre var dock mottagandet översvallande och eftersom det fanns styrelsebeslut och mycket kloka argument blev det snabbt ett accepterat sätt att tänka och arbeta. I början utgick jag från mina vanliga kontakter när jag skulle välja leverantörer, men blev tvungen att tänka om för att kunna passera 40-årskrisen innan något beslut om investering gjordes.

Det blir en mycket intressant diskussion så vi tog in mer vin. Mats berättade också att effekterna som VD:n förutspått besannades. Personalavdelningen har nu många intresserade arbetssökande, både nyexaminerade och mer erfarna ingenjörer och förvaltare som vill börja arbeta hos dem och hyresgästerna stormtrivs, de vill aldrig flytta.

När vi alla fem gick ut i sommarnatten var det många tankar och funderingar. Kreativiteten flödade och det berodde inte bara på vinet. Det behövs inga stora omvälvande system eller dyra IT-lösningar. Det räcker att ha ett annat angreppssätt. Tänk att bara en av fem byggherrar tänker så klokt. Så skulle jag också vilja ha det på mitt arbete sa vi andra fyra som arbetade mer traditionellt med fokus på produktionskostnaderna.