Va fort det blir rött

Direkt när det blir grönt börjar jag promenera med min krycka tvärs över Sankt Eriksgatan på övergångsstället. Men jag hinner inte över innan det blir rött igen.

I normala fall är jag över gatan innan jag hinner blinka – ibland händer det till och med att jag går mot rött ljus – om det inte är några bilar i sikte förstås.

Efter några olyckliga omständigheter gick min högra lårmuskel av för någon vecka sedan. Det resulterade i att hela högerbenet fick gipsas. Men jag klagar inte, det gäller bara ett antal veckor.

Vi på Byggtjänst har sedan lång tid engagerat oss i tillgänglighetsfrågor genom att ta fram egen litteratur och även sålt böcker åt andra förlag inom det området.

I höstas hade vi också bjudit in Tomas Fogdö på vår kundträff. Han berättade då om sina erfarenheter efter skidolyckan som gör att han är rullstolsbunden – mycket längre än några veckor.

Han är en god estradör och berättade många roliga episoder hur omgivningen reagerar. En rullstolsbunden kan ju inte köra sportbil till exempel. Vi är många som behöver väckas upp.

Jag märker också vilken skillnad det är på omgivningens reaktioner. Egentligen behöver jag inte ha någon krycka utan det går bra att gå utan den. Men när jag ska förflytta mig på trottoaren bland andra människor behövs kryckan. Första gången gick jag och haltade utan kryckor, men det var inte någon som tog notis om min situation. Inte vek de undan när jag kom, nej full fart som vanligt. Men när jag har en krycka får jag fritt utrymme hela tiden. För att inte tala om vilken service taxichaufförerna ger. Dörrarna öppnas ögonaböj.

Det är nyttiga erfarenheter.