Låt vara att vi inte behöver jobba med LOU i privata projekt, så gör vi oftast en traditionell upphandling med sedvanlig anbud/bullshit/prutning/bullshit/avtal. Kvalitén kommer inte alltid med när man jagar lägsta priset.

Några gånger har vi gjort annorlunda, t ex när vi köpt kök till större bostadsprojekt med lite lyxigare framtoning. Då är det viktigt med varumärke och yta. Det funkar inte att fråga på lägsta pris då. I de fallen har vi satt en limit på xxx kr och talat om vad som skall ingå. Sen har entreprenörer/leverantörer fått presentera vad de kan prestera för den pengen. Det funkar fint.

Det blir ett visst mått av godtycke och bedömning, jag vet, men i privata projekt kan vi kosta på oss sånt. Den som handlar enligt LOU däremot behöver mätbara parametrar för att motivera urvalet.

Exemplet med Micasa som Erik skriver om gör väl just så, man mäter andra värden än bara pengar. Vad jag hört om LOU är det helt ok att göra så länge det är rättvist.

Vi får hoppas att Micasa får fullfölja, att man lyckas och får efterföljare.

—-

Vi får också hoppas att inte någon framtida reporter står i Uppdrag Granskning och slaktar en orättvis, dyr och olaglig upphandling. Det behövs nya grepp